Wednesday, November 30, 2005

Världens bäste tanguero; en berättelse

En berättelse från Buenos Aires av Kristín Bjarnadóttir


Världens bäste tanguero



Har du lust att dansa med världens bäste tanguero? Jag tycker det låter så
- ¿Querés bailar con el mejor tanguero del mundo? - och min dansglädje färgas av frågan där vi står på det lagom glatta golvet och väntar på nästa tangolåt i den heta argentinska höstnatten. Jag hör inte pluralformen, inte heller när han upprepar frågan på engelska:
Do you want to dance with the best dancers in the world?
Vad pratade han om? Syftade han på sig själv som jag redan dansade med? Vilken konstig fråga.

Visst var han en dansare jag tyckte om och vars uppmärksamhet jag - i min egenskap av tangosökande nordeuropé - gärna velat fånga sedan våra första steg tillsammans. Det var också här - på Salón Canning vid Scalabrini Ortiz i gamla Palermo - för några veckor sedan, då han förbluffade mig med några av sina energiska virvlar. Att följa honom var en bra utmaning. Emellanåt hann jag bevittna hur han gjorde sig hemmastadd och eftertraktad på olika milongor här i tangons mekka: Buenos Aires. Och visst kom det kvällar då han inte kunde undvika mig och någon enstaka natt då vi med flit färdades tillsammans på tangons inomhusvägar. Han dansade alltid med samma koncentration verkade det som, den ena tandan efter den andra, från det att natten var ung och paren tätt samman på golvet och tills endast de fanns kvar som gjorde sig till milongans anonyma kungar och drottningar genom att stanna. Genom att fortsätta dansa när bandet slutat spela och cd-skivornas tid börjat igen. När de - på grund av trafikfara - kortkorta stegens tid var över.

Framåt småtimmarna är det den disciplinerade sortens social tango som gäller på de mest besökta milongorna. (I Europa brukar tangoälskare tala om social tango till skillnad från showdansen eller tango fantasia och även argentinaren använder den definitionen.) Färdig koreografi är otänkbar; den är improvisation, ett sökande efter ett sätt att tolka musiken på en mycket begränsad golvyta. Samspelet inom varje par för sig, dansande bröst mot bröst, kind mot kind eller panna mot kind skulle bli skrynkligt om det inte fanns ett behärskat samspel även paren sinsemellan på deras väg motsols. Krockar är något som bara ”inte händer” oavsett hur många som befinner sig på dansgolvet. Att behålla stilen och stoltheten trots alla yttre gränser, är det som fortfarande gäller för tangueros och tanguaras av i dag. precis som när tangon höll på att formas, växa fram i misären bland de fattiga och immigrerade vid Rio de la Plata. Att leva i total ovisshet är inget nytt för de argentinska hamnborna och även om tangolyriken belyser smärtsamma svek och förlorad hemkänsla så kanske det går att uppfatta dansen som en fantasifull anpassning, ett verktyg för att drömma tillsammans och göra sig oberoende av morgondagen.

Liksom i en vanlig rondell och i många samhällen är man privilegierad i den innersta ringen. Där kan misstag tänkas förekomma i skuggan av en yttre ring; där tillåts längre steg, ganchos, boleos, till och med adornos med fötter som inte följer regeln att färdas nära golvet. Så länge det finns utrymme i den innersta ringen fungerar den som en tillflyktsort för både hämningslösa och okunniga som ännu inte klarar att anpassa sig till linjen motsols. Som inte klarar att undvika krockar genom att ständigt vara beredda att ändra riktningen, stanna upp, vända högergiro till vänstergiro och få syn på de korta stegens möjligheter så att figurerna inte blir monotona upprepningar. Här – i Buenos Aires tangosalonger - är detta något som alla verkar kunna, som vore det medfött. Ja, det gäller i synnerhet dem som har några årtionden bakom sig på dansbanan! Men det är inte medfött. Inte mera medfött än ett talspråk med ord och satsbyggnad. Men möjligheten – den latenta förmågan att lära sig - är ganska säkert medfödd.



Social tango kräver färdighet och fantasi och de flesta låter milongorna vänta till att börja med, medan tangons grundlagar håller på att bygga bo i kroppen. Det har man prácticas för, eftermiddag eller kväll. Här på Canning lever en tradition med måndagspráctica för män, i intervallen mellan två kurser. Det upptäckte jag av misstag genom att delta. Det var min allra första måndagsafton i Buenos Aires och jag var på plats i god tid för att gå den senare kursen med Natalia Games och Gabriel Angio. Jag såg män dansa med män - och även kvinnor med män - och en vänlig man bjöd mig att öva tillsammans med honom. Efter ett tag frågade han om jag ville försöka föra. Vi bytte roller och jag började skärpa mig och kolla uppmärksamt vilka mönster läraren Gabriel höll på att öva tillsammans med olika killar i gruppen. Ett bra tag turades vi om att föra vilket berikade oss med många skrattretande experiment, allt medan jag av hela mitt hjärta beundrade den argentinska mannen: Vilket öppet sinnelag! Och denna min beundran fortsatte faktiskt även när jag förstod att det här var en särskild práctica för män. Kvinnor deltog ju som jämlika. När kursen sen började övergick man till traditionell rollfördelning, kvinnor övade sin följarförmåga och männen sin förning.

Närheten kräver att jag mår bra tillsammans med den jag dansar med och jag lär mig att må bra tillsammans med flera. Håller på att utveckla min kropps eget tangolexikon. Samtidigt lär jag mig att inte se dem jag inte tror jag kan ha det bra tillsammans med just nu. Kanske inte alls dem som jag inte känner eller vilkas dans jag inte hunnit kolla in. I Buenos Aires bjuder man upp med ögonen. Frågetecken skickas med ögonbrynen vid behov. Ingen skall behöva få nobben. Traditionen bjuder helt enkelt att man träffas i utkanten av dansgolvet ifall invitationen är ömsesidig. Kvinnan väntar, går den kortaste vägen när klartecken skrivits i luften medan mannen påtar sig den längre vandringsvägen. På traditionella milongor anses det oartigt att utan förvarning gå till någons bord och bjuda upp med ord. Bland de yngre generationerna är det okej i fall man känner varandra och då blir det lika mycket okej att säga nej.



Om inte cortinan fanns vore det mera komplicerat att hitta en danspartner. Cortinan är den traditionella paus efter varje tanda som brukar vara fyra danser, fyra låtar från tangomusikens skattkammare. Fyra tangos, fyra tangovalser eller fyra milongalåtar. (Och utan förvarning
kommer en rad rocklåtar och ibland salsa eller den argentinska folkdansen chacarera). Milongan är den dans som ger tangobalen eller tangofesterna sitt namn. Ordet milonga har på det viset en dubbel betydelse. Den är den äldsta dansen i tangofamiljen och kräver glada och rotade fötter, som rör sig snabbt. Ofta talar man om dansen milonga som tangons mamma, eller föregångare, tillsammans med candombe, afroargentinarnas dans.



I cortinan lämnar alla golvet. Det uppfattas som en självklar artighet, lika väl som att byta danspartner. Om någon dansar med samma person två eller flera tandar i följd är de dansande livskamrater, kärlekspar eller ett blivande kärlekspar. De flesta respekterar den tolkningen både på eftermiddagsmilongor och på kvällsmilongor fram på småtimmarna. Många gånger är det först efter klockan tre på morgonen den täta klungan på dansgolvet börjar tunnas ut, och före dagens inbrott kan mirakel äga rum. Det är då man lättast kan ta ut svängarna och njuta av Osvaldo Puglieses 40- talstangos och även Piazzolla.

*

Det regnar i natt. Höstnatt i början av april. Golvet på Canning sägs vara något av stans bästa. Men taket läcker. I år finns många tak som läcker i Buenos Aires. Dropparna skyndar igenom, hamnar i utkanten av dansgolvet som för att påminna oss om att det är kris. Att vad som gäller kanske mer än någonsin är att tangoa sig framåt.

Under den fjärde timmen börjar jag dansa med Alexander. Jag har för mig att vi inte dansat med varann sen natten till långfredag. Det var de sista tandorna på Niño Bien, jag hade tagit av mig all fotprydnad, dansade barfota i dammiga tygskor med flata läderdanssulor och kunde utläsa av några ungdomars ansiktsuttryck att jag var lite komisk på fötterna.

Jag mår bra tillsammans med denne långe mörkhårige, tangomaniske kille, nu när de långa stegens tid har börjat. Den galna våghalsiga tiden. Närheten är frihet, inte flirt när vi dansar. Det oskrivna förbudet mot höga boleos är borta. Och han mår bra tillsammans med mig. Kan tillåta sig uppsluppenheten, det att leka fram något utan att veta vart det leder, överraska både sig själv och sin partner. Jag finner det lätt att följa honom och när jag missförstår något förvandlar han det till ett material för fortsatt improvisation.



Jag vill dansa med dig igen, säger han, inte nästa tanda men nästa därefter. Var är du någonstans? Se till att jag hittar dig! Han har sällskap av en grupp unga kvinnor denna natt, säkert i hans egen ålder närmare trettio och jag ser att en av dem sitter kvar vid bordet och väntar. De dansar. I ett nytt famntag. Byter energier. Hon når honom till bröstet, nätt med japanska anletsdrag. Lugn. Snabbt som en blixt anpassar han sin förning till hennes temperament, hennes kropp, hennes balans, deras möjligheter i en gemensam dans. Och efter ett evighetsögonblick åt andra möjligheter tillsammans med mig.


Efter vår andra tanda tycker jag det är dags att dra, slå följe med kompisar som bor i San Telmo, då kan jag hoppa av bilen någonstans i Congresoområdet där jag bor. Jag är nöjd, bättre kan det knappast bli, jag har dansat med ett antal bra dansare. Tycker det vore oartigt att vänta på fler tandor med Alexander och jag känner inte för att dansa med någon annan.
Just det … jag skall handla cd:s hos Jorge att ha med till Europa. Jorge som kör taxi och kallar sin verksamhet för Taxi Milonguero, säljer hembrända tangofavoriter, dansar till sig kunderna och kör hem dem sen. Jag har inte hittad någon garanterat bra cd med Carlos Di Sarli och …

Och sen i uteskorna.



Jag har bytt sko på den ena foten och tagit av mig dansskon på den andra när jag ser honom på några meters håll.
Han tittar på mig! Står med lugna väntande armar … står snett framför mig. Alldeles utan ansiktsmimik. Utan att komma närmare. Det behövs inte. Jag vet vad han vill och det vet han när jag glider i dansskorna igen. Mina specialsydda skor från Farroni håller på att bli bra, har börjat anpassa sig till mina fötter. Han rör sig i riktning mot dansgolvet och väntar i utkanten.


Det är mellan två tangos i femte timmen som frågan om världens bästa dansare kommer. På grund av att jag hör fel två gånger i rad hinner jag tänka: Lider mannen av storhetsvansinne! Har han några äventyrliga planer på hjärtat eller … kanske han är betydligt bättre dansare än jag har förstått. Men världens bästa?
Vad menar du? Syftar du på dig själv? frågar jag sen för att komma underfund och för att vara schysst.
Mig kan vi glömma säger han just som vi hittar varann i ett klassiskt famntag. Jag vet att här finns folk som gärna ser på när du dansar med mig men jag syftar på något annat.
Ta och kolla i tre sekunder vad som händer på golvet. Då ser du världens bästa dansare.


Och jag lånar lite uppmärksamhet från mig själv, musiken och dansen för att se om jag kan gissa vad han menar. Fabian Salas rör på sig! Otroligt! Han har annars suttit vid ett bord intill dansgolvet och samtalat med andra medelålders män hela natten. Men är han världens bäste dansare nuförtiden? Och vem är det egentligen han dansar med. Inte hon som han brukar dansa uppvisningsdans med. Jag ser Dario, en ung showdansare som fick jobbet som assistent under den internationella tangofestivalen i regi av Fabian och Gustavo Naveira som hölls före påsk, men just nu sitter han bara och småpratar med kompisarna. Ute på golvet finns högst tio par. Nej jag ser inga berömda dansare förutom Fabian. Vissa ansikten har jag sett förut men, … nej. Till och med paret som uppträdde vid tvåtiden har dragit. Ezequiel och Sabrina som skakar på ändan ibland med en alldeles säregen charm. För showdansare gäller det att hitta sina särdrag och visualisera dem. Som Geraldina tillåter sig med bravur. Går i spagat utan förvarning, inte i luften som balettdansare utan ner på golvet, och som en fjäder upp igen. Ibland stiger hon snett ner på hälarna så att de höga skoklackarna läggs vågrätt på golvet och fotföringen verkar gatudansaktig eller fullkomligt galen. Geraldina är den tangodansös som är mest på modet nu och populär bland milongaarrangörerna, hon drar bra med publik, ung, mjuk och vacker med övertygande lugn i varje gest. Men hon är inte här. Inte nu.



Vad syftar mannen på. Vilka talar han om. Och vem är han själv? Svaret på sista frågan söker jag inte med ord. Jag kallar honom Alexander och kanske är han en nordamerikansk ryss från början. Det vet jag inte och inte heller om och när han i så fall immigrerat till Buenos Aires. Staden som överskrider alla gränser i mitt huvud när jag försöker fatta vad han kan tänkas mena. Menar du Fabian Salas?
Nej. Fabian dansar just nu och det är ovanligt att se honom dansa på milongor. Jag tänker inte speciellt på honom, jag menar dessa världens bästa dansare som passar på att njuta de sista timmarna, går sent ut på golvet och ingen ser dem. De dansar inte för åskådare, dansar som bäst när de flesta har gått hem, dansar inte för andra och ingen känner till dem. De är världens bästa tangodansare. Ser du inte, det här är magi! Världen har ingen aning. Du vet det. Jag vet det. Det är bara att spara som ett personligt minne. Som ett litet hemligt under, säger Alexander som trycker mina knän neråt med handkraft upprepade gånger när det ena eller det andra fastnar i luften i ovisshet och förundran mellan hans oförutsägbara virvlar och oväntade riktningar som jag plötsligt står stilla i.


Nya naturlagar hade börjat göra sig gällande. Jag vet inte vart tyngdkraften tog vägen, men jag vet att det verkade betydligt svårare att byta skor andra gången jag förberedde avsked med min älsklingsmilonga i Palermo denna tisdagsmorgon. Kanske var det ett slags mord att lämna magin medan det fortfarande fanns folk i den.


Buenos Aires 9 april
© Kristín Bjarnadóttir


*
Om författaren kan du läsa här.
Berättelsen ovan har publiserats i bokform på isländska och spanska år 2005 / ISBN 9979-7005-4-8

Finns att läsa på nätet HÄR
och i spansk översättning av Kristinn R. Ólafsson HÄR

Av samma författare: Jag lutar mig mot dig och flyger - en reseskildring, Staka Bokförlag 2009 (Ég halla mér að þér og flýg - engin venjuleg ferðasaga) prosadikter om tangoberoende och vägen dit.
Några översättningar från dikteposet Því að þitt er landslagið / Ty landskapet är ditt, finns i Ariel * Tidskrift för litteratur nr. 2 - 3, 2001, http://www.ariel.nu